Då är vardagen äntligen igång. Skönt! Helger och ledighet i alla ära, men vardagen är rätt bra trots allt. Lite som: Borta bra men hemma bäst, fast tvärtom.
Julen har definitivt sina sidor. En av dessa är julmaten. Blotta tanken på den mängd mat jag pulat in i ansiktet ger mig ångest. Jag förstår att landets gym har högkonjunktur i januari. Det som ändå slår mig är hur förbannat trött man kan bli på något som till en början smakar så gott. Jag syftar förstås på julskinkan. Lika underbar som den nygriljerade skinkan smakar kvällen före julafton med ett kallt glas julöl lika torr, trist och eländig smakar skinkkvällsmackan två veckor och 3,4 kilo skinka senare.
Du kanske tror att jag är en looser på att koka skinka, men så är faktiskt inte fallet. Jag lägger ner det mesta av min själ i detta arbete, men vad hjälper det? Säg den råvara som klarar att åka jojo in och ur ett kylskåp sisådär 30 gånger på 14 dagar och fortfarande står sig. Nej, mitt misstag i år var att jag föll för frestelsen att köpa 3,5 kilo skinka. Grisen tog ju aldrig slut...
Som danskt medborgare har jag förstås inte slarvat med konsumtionen av julöl. Det gäller ju att leva upp till sitt begär och inte minst till sin image. Nu behöver ölmagen vila. Jag vill inte gå så långt att jag kallar det diet, men att vara tillbaka i vardagsmatrutiner är härligt. Som jag längtar efter en god pasta, varför inte med långkokt ”bolo” och därtill ett mustigt glas rött. Hörde jag Nebbiolo? Ja tack, gärna! Till sist ska jag avslöja mitt nyårslöfte. Ja, jag vet att det är ute med nyårslöften, men jag har lovat mig själv att nästa års julskinka max får väga 2 kilo.
God fortsättning!