Idag är en sån där dag när hjärnan, ja hela kroppen, går på sparlåga. Och konstigt vore väl annars med tanke på att jag tillhörde den lyckligt lottade skaran svenskar, vilken förövrigt var ganska stor, som fick bevittna en av årets stora fotbollsbegivenheter, El Classico. Satan vilken upplevelse. Visst har jag suttit framför TV4Sport ett flertal tillfällen och fascinerats över Camp Nou. Men att se denna skådeplats live, dessutom i i samband El Classico är svårt att trumfa. Drygt 97.000 fanatiska fans ramade in spektaklet. Jag inmundigade frenetiskt tuggande en och annan boccadilla, samtidigt som jag följde varje steg stjärnor som Messi, Ronaldo, Zlatan och Kaka tog. Emellan åt slängde jag en blick på matchuren, som tyvärr hade en tendens att springa iväg. När Zlatan i den 55 minuten sätter sin vänster volley i nätet kunde jag inte hålla mig från att i en sorts glädjefnatt sula resterande del av min boccadilla. Var den landade kändes helt ovidkommande. Zlatan hade talat.
Efter matchen väntade tapas och en och annan flaska Cava på det omtalade och klassiska Ciudad Condal. Vad annars för att fira katalanernas seger. Visst, jag har alltid varit skeptisk till Cava och jag gav det några chanser redan inför matchen. Med vinlistan i min hand, lagom seger- och Zlatanrusig fick det bära eller brista. Jag slog till på vinlistans dyraste alster, 22€ flaskan och därmed dubbelså dyr som det näst dyraste. Men first impression last. Jag är helt enkelt ingen Cavamänniska. Eftersom vinet var lika mediokert alla andra Cavas jag druckit sket jag i att ens försöka komma ihåg namnet. Bättre i så fall att komma ihåg att alltid undvika Cava...