På djupet med Claudia Cigliuti

Vi träffade Claudia Cigliuti under hennes besök i Sverige tidigare i vår och fick en liten pratstund. På fredag släpps tre av hennes viner i Systembolagets tillfälliga och små partier, Barbera d’Alba Vigna Serraboella 2015 för 179 kr, Barbaresco Vie Erte 2014 för 349 kr och Barbaresco Serraboella 2014 på Magnum för 1050 kr.

Claudias far Renato Cigliuti såg tidigt Barbarescos potential och var en tidig promotor för området och för tron på Nebbiolo för sina vingårdar, något som visade sig bli en framgångssaga för Cigliutis viner.

Claudia berättar: ”Min far är fast troende på kvalitet före kvantitet i Barbaresco. Tillsammans med Bruno Giacosa och Angelo Gaja började de rörelsen på 60-talet. Vid den tiden var klimatet annorlunda och vingårdarna behövde uppmärksamhet för att få kvalitet. De tre var också de första som fick Tre Bicchieri i Gambero Rosso för Barbaresco-vinerna. Dolcetto var vanligare i vårt område då men för kvaliteten i vinerna valde min pappa att till största delen arbeta med Nebbiolo för sina Barbarescos”.

Claudia växte praktiskt taget upp i vingården, och efter ett par turer utomlands och studier inom turistnäring blev det ett naturligt val för henne och hennes yngre syster att ta över gården och att arbeta med vin som familjen Cigliuti gjort i generationer innan henne.

”Mina föräldrar ville ha vår hjälp i vingårdarna när vi växte upp, särskilt under sommarsemestrarna från skolan och det kändes naturligt att gå samma väg som dem. Även om andra intressen pockade, bland annat när jag gick på turisthögskolan. Jag är den femte generationen av vår familj som bor i huset och brukar vårt land. Rötterna är verkligen djupa för mig så jag hade verkligen inget val. Min far väntade sig nog aldrig att hans två döttrar skulle ta över eftersom vingårdsarbete tidigare ansågs vara ett yrke för män. Han är nog glad ändå att vi gör det idag, även om han är med och petar i detaljer än.”

”Min far är 80 år gammal nu men fortfarande aktiv i vingårdarna. Min yngre syster jobbar också med oss och efter att min syster studerat klart vid oenologi-universitetet tog vi tillsammans, över mer och mer. Efter hennes examen sade min far till henne: Nu kan du glömma allt du lärde dig där så ska jag visa dig hur man gör på riktigt.”

”Vi har varit med i gården hela vårt liv och medan vi tog lärde vi oss också mycket av pappas tidigare årgångar. För rött vin är det viktigt att ha tidigare årgångar i lager så att du kan jämföra och se hur det kommer att åldras, du lär dig mycket av det. Trots det har det mesta av våra tidigare årgångar gått åt, antingen av pappa själv eller som gåvor när han går på middag” skrattar Claudia och skakar på huvudet.

”Han dricker vin till lunch och middag varje dag på året, men är fortfarande fullt frisk och stark”.

En av anledningarna till Renatos hälsa kanske har att göra med att familjen Cigliuti sedan mycket länge jobbar helt ekologiskt i sina gårdar och med minimalt tillsättande av sulfiter. De jobbar mycket nära och med respekt för naturen och sina marker, men saknar certifieringen för ekologiska viner.

”Problemet är byråkratin i Italien, det kostar mycket att få den specifika certifieringen och vi tror inte riktigt på det för en så pass liten producent som vi trots allt är.”

”I Piemonte bor människor verkligen i sina vingårdar, vi har med våra barn, gamla och husdjur i vingårdarna varje dag och vi skulle aldrig utsätta någon där för någonting som var skadligt, varken för oss eller vinstockarna. Vi har både kaniner och hjortar runt i våra marker och vi låter floran växa fritt runt våra stockar i våra gårdar. Vi arbetar och bor i vingårdarna och vi vill inte skada vare sig vår egen eller våra konsumenters hälsa när de dricker vårt vin.”

”Min far har alltid hållit användandet av sulfiter i vinet till ett minimum, eftersom den största konsumenten av hans viner är han själv”.

När det kommer till arbetet i vingårdarna är Claudia inte rädd för att få skit under naglarna eller att ta till egna metoder. Ett rykte florerade om att de till och med skördade nattetid vissa årgångar, något som Claudia förklarar vidare:

”Vi skördar alltid vår Dolcetto först, följt av Nebbiolo och sist Barbera och vi skördar endast på dagtid. Några årgångar har varit mycket heta och när vi plockat och lagt druvorna i sina små korgar kan temperaturen stiga i korgarna trots att de är fulla av små små hål. Vi låter då korgarna vila och svalna över natten i vår källare innan vi rensar och pressar dem. Så, nej, vi skördar inte druvorna på natten, men vi låter dem svalna under natten om det är en väldigt varm period runt skördetid.”

”Att göra rött vin behöver liten eller nästan ingen åverkan alls utifrån, du behöver bara se till att druvorna mår bra i vingården. Vi har en så pass liten produktion och vi har kunder över hela världen sedan 70-talet. Vi behöver inte öka vår försäljning mycket så vi kommer att fortsätta arbeta med så lite åverkan som möjligt”.

Ett annat rykte som nått oss innan Claudia kommer på besök är att de kommer att avsluta produktionen av dina Dolcettoviner, något som hon också bekräftar.

”Ja, 2017 var den sista skörden av Dolcetto och vi kommer att plantera om de vingårdarna med Nebbiolo. Vi har haft lite problem med Dolcetto under ett antal år eftersom de behöver mycket uppmärksamhet och är ganska krävande för det lilla priset vi kan sälja det för. Vi behöll dem så länge på grund av vår historia med Dolcettoviner och för att pappa ville behålla dem. Nu har han äntligen ändrat sig om det och platserna är helt perfekta för Nebbiolo”.

Ytterligare mark för deras fantastiska Nebbiolodruvor, något som både gläder många men kanske skapar en viss sorg hos dem som älskat deras lättdruckna och smått fantastiska Dolcettos. 2017 blir alltså sista årgång och det kanske är värt att lägga på minnet när det är dags för lansering. 2017 som annars var ett ganska krävande år i Piemonte. Claudia förklarar:

”2017 var för övrigt ett ovanligt år med både hagel och frost, inte direkt  i våra vingårdar, men överallt runt omkring. Vi var helt ställda, det händer aldrig här! Senare visade det sig bli väldigt varmt och torrt under sommaren, så det var ett ganska svårt år, med stora extremer åt båda hållen.”

”Kvaliteten verkar fin, även Dolcetto’n, som annars är en riktigt känslig druva, lyckades mogna riktigt fint, kanske på grund av det kylande regnet som kom i slutet av augusti. Övergripande blev det mycket bra kvalitet men vi förlorade mycket i kvantitet, tyvärr”.

Cigliuti är mest kända för sina två Barbarescolägen Serraboella och Via Erte. De båda lägena ligger nära varandra, cirka 350 meter över havsnivån och med sydvästlig solexponering, ändå skiljer de sig ganska markant i jordmån och karaktär.

Stockarna i Via Erte är ganska unga, cirka 20 år och planterade i sandjord till skillnad från Serraboella, där stockarna är mellan 35 och 60 år gamla i kalkrik jord. De äldre vinrankorna i Serraboella producerar också mindre men får tjockare skal och mer koncentration i saften, vilket ger mer intensitet och struktur. Serraboella är ett utmärkt vin för källaren och i blindprovningar kan det lätt misstas för en bättre Barolo. 1978 var den första tappningen med ”Serraboella” utskrivet på etiketten.

https://youtu.be/2AU3RNVGPG8

Barbaresco Serraboella är även Claudias absoluta favorit av sina egna viner.

”De få flaskor vi har kvar från tidigare årgångar har varit magnifika. Min pappa tenderar att inte spara några flaskor alls, hans filosofi är att dricka upp allt eller ge bort som present, inte att damma i en gammal källare. Det har vi fått igenom lite ändring på för framtiden.”

”Senare årgångar dricker jag gärna som den är och tillsammans med mat som hjort eller vilt, grillat rött kött och naturligtvis till Parmegiano är den helt magisk. De viner från tidigare årgångar jag har smakat har oftast kommit från långvariga kunder till oss i Schweiz och Tyskland.”

”Pappa hävdar att 1982 var den bästa årgången någonsin. Vi provade den blint, år 2012, och folk trodde att det var årgång 1999, så pigg och kry var den, helt otroligt. Enligt pappa var vinet helt omöjligt och nästintill odrickbart då, 1982, så det finns framtidsutsikter för mindre flirtiga årgångar i framtiden”, skrattar Claudia, innan hon avslutar:

”För den kommande årgången som vi nu släpper i Sverige, 2014, så mognade Nebbiolon precis i tid och vi var mycket glada över resultatet i slutändan. Det är en mycket fin årgång, ingen stor skörd då heller men kvaliteten är helt perfekt.”