Ett glas med Nicoletta Bocca på San Fereolo

San Fereolo drivs av Nicoletta Bocca i Dogliani, en ort som ligger i Piemontes södra del. Här i de lite vegetativt vildare omgivningarna regerar druvan Dolcetto. Nicoletta gör kompromisslösa viner i traditionell stil med stor respekt för jorden och vinrankornas naturliga förutsättningar. Nicoletta arbetar efter ekologiska och biodynamiska förutsättningar för att utveckla framställningen av viner på naturlig väg.

När och hur började ditt intresse för vin och sedan när har det varit ditt yrke?

”Innan min bana inom vin började låg mitt intresse egentligen i platsen Langhe; landskapet, maten och atmosfären. Då, för 40 år sedan var det också bron mellan mig själv och min far, som levde sina formativa år här som motståndskämpe under kriget. Som barn åkte jag med honom minst två gånger varje år för att besöka vinbönder som hade hjälpt honom under kriget, och vi kom hem med bilen full av ost, tryffel och flaskor från producenter som Mascarello, Rinaldi, Pira och Sobrero. 1992 började jag och man leta efter ett nytt hem för oss i området och vi bosatte oss i ett hus som också hade en liten vingård. Alessandro Fantino, som vid den tiden arbetade för vinproducenten Bartolo Mascarello, hade tagit med oss till den vackra platsen San Fereolo i Dogliani och uppmuntrat oss också att behålla vingården och kanske till och med göra lite vin för eget bruk. Han trodde antagligen inte att detta skulle bli mitt liv, men pö om pö och nästan utan att jag själv märkte vad som hände, blev det här mitt öde. Jag har fattade aldrig ett formellt och definitivt beslut av den typen: ”I morgon lämnar jag mitt jobb inom modebranschen i Milano och blir vinodlare på heltid”, men sakta och säkert är det precis det som har hänt”.

Hur ser du på druvan dolcetto och vad gör den så speciell för dig?

”I en värld som är så fokuserad på kommersiell vinst så är det inte helt lätt att förklara ett val så långt bort från denna aspekt. Dogliani var inte ett val som dikterades av en affärsplan, utan snarare en uppenbarelse. Jag har accepterat det som öde och försökt tolka det inom ramen för flexibilitet i handling och tanke, någon slags förutbestämd plan. Jag kom hit på rekommendation av en vän, tagen av platsens skönhet och kände att här var jag tvungen att stanna kvar. Dolcetton blev genast ett föremål för min nyfikenhet som ledde till efterforskning och en ny utmaning – att identifiera och visa dess mindre uppenbara aspekter. Bakom den marginaliserade druvan av enklare snitt som den alltid har beskrivits i historien finns det en komplex variation, rik på innehåll som sällan utforskas eller som till och med döljs för att istället belysa och betona de trevligare primära parfymerna den kan ge. Istället har druvextraktets rika komplexitet, det hårda arbetet som krävs för att odla Dolcetto för att uppnå hög kvalitet, dess förföriska delikatess där enorm energi och kraft är dolda, drivit mig till en tolkning av Dolcetto som för många är osannolik, ja, bland till och med obegriplig”.

Sedan när arbetar du enligt naturliga ekologiska och biodynamiska traditioner och vad får dig att tro på den typen av jordbruk?

”Jag började redan 2004. Tidigare i mina år hade jag letat efter en dagisplats för min son och kunde inte hitta en förskola som verkligen tilltalade mig. När jag då tänkte tillbaka på min egen barndom, kom jag ihåg min egen gamla skola, en Steiner-skola i Milano, började leta efter liknande alternativ. Jag besökte till och med min gamla skola för att se om den hade bibehållit skillnaden mot vanliga italienska statliga skolor, så som den hade varit när jag gick på 1960-talet. Jag råkade komma dit precis under en föreläsning för en kurs för att utbilda lärare, och jag bestämde mig där och då för att också göra den 3-åriga kursen. En del av utbildningen innebar en introduktion till antroposofisk medicin, vilket också förklarar många aspekter av jordbruket. Sedan veterinärmedicin med Claudio Elli, och så småningom till jordbruket genom den enda typ av kurs som var tillgänglig för 16 år sedan, vid Zelata i Bereguardo. Jag kom landade här genom en lång rad andra aspekter av antroposofiska tankar och funderingar – det blev ytterligare en vändning i mitt öde som styrdes av min ungdom och nu även min tidiga skolgång. Om man studerar Rudolf Steiners filosofi och hans syn på Goethes vetenskapliga forskning om metamorfos och idén om ”die Urpflanze” – den ursprungliga växten, samt hans efterforskning om eteriska krafter, blir all biodynamik mycket mer begriplig. Det är också intressant att ha en kompletterande syn på klassisk vetenskap, som är uppenbart obestridlig, men att integrera det hela med tankar på liv och levande väsen med idéer som inte bara bygger på bestämda element och kvantitativa analyser”.

Har du haft några mentorer när det gäller biodynamisk vinframställning och vad är de viktigaste detaljerna du har lärt dig av dem?

”Den obligatoriska referensen att vända sig till var i början en av de få vinproducenterna i Piemonte som då arbetade med biodynamik. Jag kom från en intensiv kurs med massor av idéer men ingen praktisk erfarenhet och det blev uppenbart att jag var tvungen att höra av mig till Stefano Bellotti vid Cascina degli Ulivi, som hade utövat biodynamisk vinodling i flera år. Med honom gjorde jag min första dynamisering, och med honom blev idéerna tillämpliga även i praktiken. Även Sergio Maria Francardo som är läkare, Claudio Elli som är veterinär, Adriana och Alberto Ciarchi som lärare, Carlo Loro som producerar biodynamiska preparat osamt vinkollegor som Andrea Kihlgren, Stefano Amerighi och hela gruppen Renaissance des Appelations har hjälpt mig att utveckla en bas för min utbildning och utveckling. De viktigaste sakerna jag har lärt mig är inte formuleringar eller recept för jordbruk, utan ett annat sätt att se på världen och de krafter som styr den, att dynamiken är en levande metamorfos, där man måste lyssnande och observera allt noggrant”.

Hur känner du inför ökade internationella intresset för så kallade naturviner – har du fått större efterfrågan på dina viner i ett bredare spektrum?

”Jag känner mig tyvärr obekväm och förvirrad. Å ena sidan är det viktigt att det finns mer uppmärksamhet och uppskattning av viner gjorda med mer naturliga metoder. Dessa viner kräver ofta mer reflektion över smak och aromatiska aspekter och av den eventuella manipulation och kontroll som är tillämpat jämfört mot konventionella idéer om vad som generellt anses är bra. Å andra sidan medför utvecklingen från ökad reflektion till att bara bli ett mode då risken för att flaskornas innehåll och dessa genuina producenters arbete banaliseras. Syftet bör inte vara att göra ”naturliga viner” utan att göra viner som möjliggör ett fullständigt uttryck för en terroir. Biodynamisk eller organisk vinodling bör inte vara huvudfokus, inte heller ett marknadsföringsverktyg, utan borde endast vara en del av metoderna för att uppnå ett kraftfullt och rent uttryck av sitt ursprung. Detta är objektet för organisationen som jag stöttar: Renaissance des appellations (Ursprungets ursprung, reds. övers.)”.

Tycker du om viner från andra regioner och länder också? Vad eller vilka om så är fallet?

”Jag har aldrig varit en fanatiker av ”naturligt vin”, men jag måste säga att jag älskar viner från andra regioner i den mån de uttrycker och kommunicerar karaktären av sitt ursprung i sin fulla komplexitet. Detta är i allmänhet endast möjligt med metoder för jordbruk och vinifiering som ofta kallas ”naturliga”. Häromkvällen drack vi ett Nebbiolo-vin från en viktig och berömd producent, från en lika viktig och berömd terroir. Vi öppnade några flaskor till och provade och i slutändan var det vinet ”Heureux qui Comme” av Florian Busch, en Carignan från Languedoc, som imponerade mest på oss. Även om den var långt ifrån teknisk perfektion, gav den energi och övertygade mer än hundra gånger den berömda Barbaresco vi tidigare provat, oavsett hur tekniskt perfekt den än må ha varit. Det finns ingen kärlek till ett ursprung om ursprunget inte är fritt att uppnå sitt fulla uttryck och potential”.

Vilken är, enligt dig, bästa årgång och bästa vin från din egen produktion?

”Jag upptäcker ofta att jag en dag föredrar ett vin som är diametralt motsatt det från en annan dag. Till exempel, årgångarna 2006 och 2013 – den ena med en tidig skörd och den andra med den senaste skörden jag någonsin har gjort – vilket gör det omöjligt att tala om en favoritårgång. Jag försöker alltid göra det mesta av druvorna vi tar in vid skörden och målet är att uttrycka karaktären av varje årgång. Varje årgång av ett vin kan visa sig som bäst under omständigheter som skiljer sig från andras, med särskild mat eller till och med stämningen man är i för att sen vara mycket mindre betydelsefulla i ett annat sammanhang. Ingen människa är en ö, och människor och saker måste förstås som en funktion av de omständigheter och relationer som binder dem”.

Berätta något om namnet San Fereolo och de handmålade etiketterna, ex på en sol, som bekläder några av dina flaskor?

”San Fereolo är helgonet som är tillägnat kapellet på kullen där jag bor och arbetar. Kapellet är en liten åttkantig kyrka byggd mellan 1600- och 1700-talet, vars ursprung är relativt okänt. Solen var en idé från min man Bruno, som är konstnär och målare, inspirerades av dekorativa motiv från Leonardo i Sforza-slottet i Milano. Våra första vingårdar låg i nordlig riktning, solen var en nödvändighet så solen blev en bra symbol för våra viner”.

Några tankar om klimatförändringar och vad det kan komma att betyda för dig som vinodlare?

”Klimatförändringar är stora skrämmande hot vars första symptom nu blivit synliggjorda för den stora massan. Inom jordbruket behövs inga drastiska och katastrofala händelser för att se vad som redan händer. Till exempel har nederbörden förändrats. Den är nu våldsam och skapar inte längre en hydrologisk reserv utan sköljer över markerna och skapar jorderosion. Vi ser högre förekomst av trädsjukdomar, termisk fluktuationer som stressar växter och samtidigt stör jämvikten och samverkan med djurvärlden. Vi ser en skogsförvaltning som enligt regler och lagar ska skydda skog och mark, men som faktiskt verkar tvärtom. Det här är problem som jordbruket borde kunna hantera genom att arbeta för att öka innehållet i myllan av organiska och biodynamiska ämnen i jorden – vilket i sin tur skulle mildra effekterna av klimatförändringar och uttorkning – men istället fortsätter vi mot självförstörelse och öken med en arrogans och blindhet som lämnar mig stum. Vi vinodlare försöker hantera det här så gott vi kan med mer eller mindre individuella lösningar, som att ändra vingårdshantering, flytta vingårdar till svalare områden och skörda tidigare (druvor som ofta inte är helt mogna) – men för att det ska verka vettigt bör alla ansträngningar vara kollektiva och att värna om vår framtid ett incitament i sig”.